Cervinia – ett stenkast från himlen

Så här en vecka efter hemkomsten från vår vandringsresa till norditalienska skid- och vandringsorten Cervinia, ska jag försöka skriva en sammanfattande essä om resan. “Är inte allt berättat”, kan jag fråga mig själv, vad mer finns att säga? Jag “kortbloggade” i 33 inlägg på Instagram/Facebook (@pantertantennu) där jag berättade om i stort sett allt från morgon till kväll och delade många härliga bilder.

Sommaren 2018 var vi också i Cervinia och vandrade,och från den resan finns det fyra blogginlägg som är väl värda att läsa ännu. Sök på “cervinia” i sökfältet i inlägget, så får du upp de fyra inläggen i ett flöde från det sista till det första, plus alla andra blogginlägg som på något sätt tar upp Cervinia. Några av de vandringar som vi gick i år är (ungefär) de samma som de vi gick förra året, bortsett från att vi i år gick blått och förra året rött.

Cervinia i mitt hjärta – varför då?

Matterhorn_
Cervinia med kyrkan i förgrunden och Matterhorn i fonden

Jag ska försöka lyfta mig från vandringsstigarna och beskriva mitt förhållande till Cervinia mer ur ett metaperspektiv. Till att börja med blir jag känslomässigt berörd av att komma till och vara i den miljö som Cervinia utgör. Det kan kanske uppfattas som lite konstigt, en turistifierad alpby vid foten av ett av Alpernas högsta berg, Matterhorn på tyska eller Monte Cervino på italienska. Men jag tappar andan varje gång jag kommer dit och blickar upp mot Matterhorn och alla andra toppar och berg runt omkring. Cervinia ligger längst upp i Aostadalen, som i en vid gryta, och omges av ett stort antal höga alptoppar.

Cervinia eller Matterhorn – vad är det som gör det?

Matterhorn__
Matterhorn i klar sikt med vårt hotell Marmore i förgrunden till vänster

Efter att ha gått igenom mina foton för att göra detta blogginlägg, står det mer och mer klart för mig att det är Matterhorn som gör Cervinia, som skapar känslor av storhet i omgivningarna och litenhet i mig. Jag får en känsla  av att berget vakar över mig, det inger en känsla av trygghet i mig. Detta samtidigt som tanken på att människor bestiger berget, ända upp till den höga toppen på 4. 478 möh, sista biten på oerhört smala “stigar”, får mig att hisna och känna obehag.

Det går att avläsa bergets “humör” varje dag och i varje stund. Ofta är toppen höljd i moln, större eller mindre, men denna sommar var den många gånger helt synlig. Jag vet inte om det var ett tecken på något – klimatutvecklingen t ex.

Matterhorn ser dig var du än är

Matterhorn___
Matterhorn vakar över oss på vår vandring

Det är i alla fall känslan jag får inom mig. Var jag än rör mig och vart jag än går, ser jag Matterhorn och Matterhorn ser mig. I Bad Gastein, där vi har vandrat flera gånger, har de ett (eller kanske t o m två) “husberg”, berg som just vakar över byn och dess invånare. Jag tänker att Matterhorn är Cervinias husberg, och sannolikt även Zermatts, byn som ligger på andra sidan berget på den schweiziska sidan. Redan när vi är på väg upp till Cervinia på transfern från flyget, och tar av från motorvägen och börjar klättra – ser vi Matterhorn. Då är vi bara på 550 möh och ska upp ytterligare drygt 1.500 höjdmeter innan vi är framme. Ibland dyker toppen av Matterhorn upp lite överraskande och oförmodat i en riktning där vi inte anade att berget skulle synas.

Till sist …

ingela-matterhorn
På väg upp mot toppen av Matterhorn Foto: B. Westman

Upp till Matterhorns topp lär jag aldrig komma. Den här dagen som bilden togs gick vi på “fri fot”, med Matterhorn för ögonen i stort sett hela tiden. Vi nådde dock inte högre än cirka 2.750 möh – inte 4.478 – till Châlet Ètoile, eller “Ullas restaurang”. 700 höjdmeter knäckte vi den dagen som – trots allt – var vår “vandringsfria dag”.

Liksom förra året var min känsla när – eller redan innan – jag lämnade Cervinia att jag vill komma tillbaka. Jag tror inte att jag ska vandra där nästa sommar, det får nog vänta något år i alla fall. Men vi talar om att eventuellt komma tillbaka i vinter, då för att i så fall fira makens 70-årsdag. Han fyller år så lämpligt att det passar att åka skidor då. Vi får se, efter förra vårens skidresa till Courmayeur är jag inte helt säker på att jag ska åka mer skidor utför. Men det går jättebra att åka på längden i Cervinia också.

Nu står hösten för dörren och jag ska ta mig en funderare på vad jag och Pantertanten (bloggen) ska ägna oss åt. Du kommer säkert att bli delaktig i de funderingarna framöver – jag hoppas du vill hjälpa mig.

Ut och njut av de sista sensommardagarna, det finns fortfarande mycket kvar att göra!

Kram

Ingela-namnteckning

PS. Tyckte du om det du läste? Vill du läsa mer?
Klicka på länken till Följ min blogg, fyll i din e-postadress och du får ett meddelande varje gång jag publicerar ett nytt blogginlägg

 

 

Läsarkommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *