Pandemiåret och vägen framåt

Det är drygt sju månader sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg efter att ha skrivit fyra inlägg på knappt fyra veckor! Vad var det som hände därefter?

Du kanske minns att jag fick en tidig 70-årspresent av min man – Iris, vår fjärde Golden retrievervalp. Hon kom till oss lagom till nationaldagen i början av juni. Samtidigt hade vi, utöver Lilja vår snart trettonåriga goldentik, en gästhund Moa hos oss på retreat. Det blev lite för mycket. Iris var jobbig som valp, lämnade inte Moa i fred, tuggade på hennes öron och tassar. Moa fredade sig inte och sa inte ifrån. Det paradoxala var att Moa, som vi hade tänkt skulle vara nanny till Iris och avlasta Lilja, istället blev den som vi fick skydda från Iris.

I slutet av juli fick Moa åka hem till kenneln igen och vi kunde koncentrera oss på våra två egna hundar. Det blev bättre för alla parter. Men Iris tog så mycket tid, uppmärksamhet och energi även fortsättningsvis och av mig främst, att mycket annat fick vila och stå tillbaka. Bland annat bloggen. Och det blev höst, jag pluggade spanska och Iris och jag gick en massa kurser ihop och tiden bara gick.

2020 – ett skitår?

Det slog mig kring årsskiftet, när året skulle summeras, att nästan alla benämnde 2020 som “ett skitår”. På det stora hela och med utgångspunkt i att vi framlevde våra liv under en pandemi under större delen av året, tyckte jag ändå att tillvaron blev ganska bra för vår egen del. Vi skruvade ner livet på sparlåga men kunde köpa vår mat, röra oss ute, motionera, träffa vänner i begränsad omfattning utomhus etcetera. Det var väl bara min 70-årsdag som inte riktigt blev det jag hade hoppats på, men det kan jag ju ta igen!

Jag tycker att vi har mycket att glädjas åt – i olika dimensioner – av det liv vi levde detta första år av pandemin. Bara för att ta ett positivt exempel kunde jag under hösten uppfylla en av mina drömmar, att läsa spanska på universitetet. Det skulle över huvud taget inte ha varit möjligt för mig under vanliga omständigheter, men med distansundervisning online blev det det. Och nu fortsätter jag (minst) en termin till, fortfarande online – det är jätteroligt!

Mot ljusare tider

Så är det rent faktiskt – vi går mot ljusare tider. Snart är det vårdagjämning och sommartid och dagarna har blivit märkbart längre. Skönt tycker jag som gillar att vakna med ljuset och att kunna vara ute och jogga eller powerwalka sen eftermiddags-/tidig kvällstid som en “afterwork” inför kvällens göranden. Men det är också ljusare tider som väntar oss med avseende på coronasmittan. Vi hoppas väl alla (?) på en snar vaccination så att livet kan normaliseras lite. Hur snar den nu kan bli med allt vaccinkrångel som vi hört om de senaste dagarna.

Jag hade en liten diskussion med en av mina väninnor, som sa att hon vill att allt ska bli “som vanligt” igen. Det talade inte alls till mig. Jag  som tycker att allt är alldeles för mycket “som vanligt” nu; samma vardag dag efter dag, avbrutna av helger som inte skiljer sig så särskilt mycket från vardagarna. Jag vill istället ha mer guldkant, nåt som är utöver det vanliga, nåt som sätter spår, nåt att glädjas åt, nåt att se fram emot och önska sig – det är det jag saknar. Kanske menar vi samma sak men använder bara olika begrepp för att uttrycka det.

Guldkant för mig skulle t ex kunna vara att åka ner till stan en kväll och gå på bio – bara sådär! Boka biljetter och se en pjäs, höra en konsert eller se en opera – bara sådär! Ta en tur till Stockholm över en natt och se en utställning på Fotografiska eller Moderna, hälsa på släkten och någon gammal vän och se en föreställning av något slag – bara sådär! Att kunna göra det men kanske inte lika ofta som förr, lite mer sparsmakat. Det är det jag längtar efter, oerhört mycket – att kunna improvisera. Men jag håller mig lugn, avvaktar rätt tillfälle, gör vardagen så bra som möjligt med många fasta och omtänksamma rutiner och försöker få till några vardagliga guldkanter i form av nåt gott att äta, en överraskningsrätt, ett gott vin, en promenad på ett nytt ställe, en lunch på ett ställe med säkert coronaavstånd, en picnic osv.

Jag har också lärt mig mycket av det avskalade livet, att inte behöva köpa allt jag tror mig behöva, att glädjas åt det lilla och att sköta alltmer online. Jag tror inte att vårt liv helt kommer att återgå till det gamla när pandemin är över – om den går över (?). En del erfarenheter kommer vi säkert att ta med oss in i det nya postpandemiska livet. Kommer du t ex att krama dina vänner lika ofta när ni träffas som du gjorde tidigare, och kommer du minska på handtvättandet? Och hur blir det med resandet?

Till sist …Ingela-Iris-i-bilen

Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga lite mer frekvent framöver – inga fler sjumånadersintervall! De ljusare dagarna ger mig mer ork och inspiration. Jag vill hitta de stunder då jag kan sätta mig ner och skriva kortare inlägg om något som faller mig in, och som inte tar flera dagar att få färdiga och publicera – så har det ofta varit tidigare.

Jag vill förstås gärna att du fortsätter läsa min blogg och för den skull uppskattar jag om du vill skriva några rader om vad, hur och när du vill att jag ska blogga. Använd kommentarsfältet här nedanför eller skriv en kommentar på Facebook.

Skriv också gärna något om ur du har klarat av coronaåret och om du har några tips och tankar om hur livet kan levas bra även i dessa tider.

Var rädd om dig!

Ingela-namnteckning

 

Kategori

Läsarkommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *